Portfolio

Allt om allt

Börjar med att titta när jag bloggade sist. Februari. Ja då är det dax igen.

Jag har lite nyheter. Livet ligger nog på plus-sidan för tillfället. Det är inte mycket som är direkt dåligt.

För det första, så är matplatsen och den så kallade ångest-hörnan här hemma äntligen klar. Ångesthörnan var längst in i köket kan man säga. Där har vi under ca ett år haft ett skrivbord som stått och dammat. På skrivbordet har högar av skräp och annat junk samlats. Hörnan blev helt enkelt en del av hemmet som man fick ångest av att titta på. Det var inte kul att ha hem gäster. Nu har jag slängt ut skrivbordet. Jag har renoverat, dvs tapetserat och målat, och köpt nya skåp. Skåpen ska främst användas som bokhyllor, varav böckerna ska inte synas. Pocketböcker ser inte så himla fina ut, så vi tyckte just att de lika gärna kunde gömmas bakom skåpdörrar. Huvudsaken är att vi kunde spara och förvara böckerna någonstans. Vi fick även en ypperlig plats att förvara vår chilli-serie på. Här nedan ser ni en bild. Det är faktiskt så att jag dregglar varje gång jag ser verket. Jag är riktigt nöjd. Min kompis gav det just en 9/10 i betyg. 10a fick jag inte av mest symboliska skäl. Man delar helt enkelt inte ut 10or hur som helst.

I förrgår köpte vi ett nytt objektiv! Underbart! Det var relativt billigt också. Det var inte billigt för en vanlig icke-fotograf... men för de insatta, som vet att bra objektiv ofta kostar 12000 kr och uppåt, var det prisvärt. Det var ett Tamron 70-200/2,8 för dryga 6000 kr.

Idag fick jag från ingenstans världens överraskning. Jag satt och mådde riktigt hängigt på jobbet och snorade och snörvlade och ville åka hem tidigt. Då ringer de från ett konsultbolag och sa att de hade hört att jag var en duktig kille som kanske ville ha ny tjänst. WOW!! Jag visste direkt vem som var mullvaden! Åsa! Vilken underbar människa! Det är en annan konsult på Atlas Copco som tipsat sin chef om mig. Helt otroligt, jag hade ju inte ens slängt ut någon krok. Jag hade bara småklagat lite på min tjänst hos Academic Work, vid något enstaka tillfälle då hon frågat hur mitt bolag är. Jag har ju inte ens grämt mig, utan mest bara konstaterat att jag vill ha något nytt, men finner mig i situationen om inget erbjuds. På tisdag ska jag på intervju - vi håller tummarna tills dess. Borde bjuda Åsa på bulle.

Ehh... vad är det mer nu då? Ja jo, de flesta av er vet, eller i alla fall borde veta att vi ska få en bebis i vinter. Denna tanke är alltid en liten sol i tillvaron. Varje kväll klappar jag johanna på magen och pratar med "bebis" som han/hon heter (Not. obest. form på "bebis").

JO, just det. Jag kommer snart att sälja Mattesidan till Mattecentrum, och dessutom börja jobba lite extra för dem. Jag har fått väldigt god kontakt med entrepenören Johan som står bakom och driver Mattecentrum. Vi kommer väldigt bra överens och vi ska satsa på och driva på digital undervisning tillsammans, fast genom hans förening och hans webbsida. Jag räknar med fortsatt gott arbete med honom. Vi vet inte var vi kommer hamna. Men det finns egentligen inga hinder för Mattecentrum mer än tiden för att bli riktigt framgångsrikt. Ska bli jätteroligt!

Det är alltid kul med lite extra pengar som ramlar in. Nyss kom skatten, och om man sedan plussar på det jag får för Mattesidan, samt lite försäkringspengar jag fått tillbaka för den sålda Audin, så kan man le lite extra även de regniga dagarna. Hoppas förresten att det blir soligt till midsommar! Då ska vi till Arboga.

På lördag ska Jörgen och Kaisa-Ruths flicka döpa sig. Det ser vi fram emot. Våra vänner, familjen Bergmark ska sova över hos oss från fredag till lördag. Då äter vi väl frukost tillsammans på lördag. Mysigt. Sen åker vi tillsammans till Norrtälje och dopet.

Johanna sover, och kl är nu 22.45, så jag ska börja tänka på att runda av och sova.

Kriminell böjelse

Förra helgen fick jag ett sådant plötsligt sug efter att fotografera någon typ av skitig, äcklig och gärna spöklik miljö, så i lördags efter att ha skjutsat Johanna till jobbet tog jag mig en promenad i närområdet eftersom jag hört att gamla Beckomberga sjukhus till viss del kan erbjuda detta. Jag visste att det är igenbommat osv men jag ville ändå ta mig en titt. I lördags var det väldigt mulet och riktigt dimmigt. Sjukhuset är bara ett stenkast ifrån vårt hus så det tar bara 5 min att gå dit. Jag började med att gå till baksidan av det stora huset som idag fortfarande står "övergivet", och tro't eller ej kändes det ganska olustigt att gå där. Kanske var det dimman och ensamheten. Hur som helst, så hittade jag några intressanta fotoplatser. Det går nämligen ut som tre utbyggda armar vinkelrätt från huset. Dessa armar består av gamla rast/rök-platser samt toaletter. Där var det med andra ord bara att titta och kliva på med kameran. Jag tog ett antal foton i en av toaletterna och gick sedan vidare. Själva huvudbyggnaden var ordentligt igenbommad, förutom en dörr och ett fönster som någon hade förstört ganska rejält.

På söndagen tog jag en ny promenad till samma toalett. Nu tog jag även på mig bättre oömma kläder samt ett stativ. Vad bra bilderna blev! Jag tycker att nästan alla blev bra och de blev minsann inte sämre efter att ha skrämt upp stämningen med lite bildbehandling.

Sedan dess, har jag tänkt nästan hela tiden på att hitta fler miljöer av detta slag. Jag har suttit några timmar och läst igenom forum på flashback. Det finns ganska många ungar (?) som har som intresse att snoka runt och ta sig in på platser som de inte får vara på, bara för utforskningens skull. Detta kallas tydligen för Urban Exploration. Kunde läsa en del om att det är ganska många som tar sig in på just Beckomberga sjukhus. Så vad gör jag nu då? Jag känner mig gammal, stel (ni vet ju hur bra min kropp är nuförtiden och hur bra den lämpar sig för massa kravlande och klättrande), ärlig, laglig och feg för att hitta på massa sånna där pojkstreck. Det är liksom inte värt det. Ha ha. Tänk er: 27-årig reumatisk civilingenjör, med prickfritt register åker fast för olaga intrång på ett nedlagt mentalsjukhus. Vad bra det låter! Utöver att jag skulle få böter och hamna i brottsregister skulle jag säkerligen få hjälp att komma till ett nytt mentalsjukhus som fortfarande är i bruk. Ja, och som jag förståt det så är det dessutom ganska larmat, så visst är risken att faktiskt åka fast större än noll. Jag får helt enkelt hitta något annat - men visst vill jag gärna in - men endast av intresse att få fotografera. Hade det varit för 15 år sedan så hade säkerligen jag och Jörgen, som små skitungar, tagit oss in och sprungit runt utan att blinka. Men ja sån är man ju inte längre. Man är ju tydligen något så kallats vuxen.

En sak jag ska kolla upp är att man kan bli insläppt för just för film och fotoprojekt. Jag vet en person som blivit insläppt för att fotografera till ett skivomslag - och jag har även läst på forumet att man kan fråga vaktmästaren angående just dessa typer av arbeten. Så den metoden kanske fungerar!

Om jag vill fortsätta fotografera sånt här, så är det nog bättre att jag vänder mig till vuxna likasinnade fotografer på fotosidan.se istället för små vandaler och ligister på flashback...

Här är i alla fall en adress till en kille som tagit en hel del foton. Jag vet inte om han är fotograf eller "snorunge" eller både och. Men han har viss känsla för bilder i alla fall.
http://www.swedishruins.se/gald/bebga/bebgaintroswe.htm

Här är i alla fall bilderna jag tog. Är de inte balla?

Nya imponerande viedoklipp!

Nu har jag två stycken väldigt sköna videoklipp som ni bara måste se.

Det första, och absolut bästa klippet, handlar om Nick Vujicic. Söker man efter honom på Youtube, dyker det upp massor av klipp. Han är verkligen en otroligt härlig inspirationskälla eftersom han verkligen strålar ut livsglädje och tacksamhet man sällan ser:

Fantastisk kille, eller hur?!?!

Nästa klipp är en helt annan historia... helt galna kineser!

youtube!

Jag ska försöka göra min blogg lite roligare. Därför börjar jag här med att lägga upp några youtube-klipp som jag fann stor nostalgi och humor i.

Det första - Lasse Åberg från tiden som programledare för Disney Tajm. Jag insåg att Lasse, måste vara världens torraste programledare. Haha. Och dessutom för ett barnprogram!? Vilket skämt. Fast ja det han säger är ju ganska intressant för en vuxen. Jag älskar hans härliga hockeyfrilla och den extremt fula stickade tröjan.

Härefter måste jag bara klämma ner en sunes julkalender-video. Wow! Vilken världsklass det faktiskt var på den kalendern inser jag nu efteråt. Alla avsnitt finns förstås på youtube, och efter att nu ha sett 2 avsnitt så inser jag att ture sventon inte alls på långa vägar var lika bra som sune. Peter Haber är grymt bra! Här kommer avsnittet om julbordet (del 1):

ska kolla mer på sune nu...

Nytt skåp

Vi har köpt ett nytt skåp! Det kostade bara 3000 kr. Äntligen ut med Billy. IKEA är både jättebra och jätteblä på samma gång. Det finns väldigt mycket som är trevligt på IKEA, men usch vad vi ogillar allt det där typiska - som Billy. Länge leve Nisses möbler. Vi spontanköpte skåpet i lördags, och världens bästa svärföräldrar körde hem det OCH lastada av och in skåpet hemma hos oss, när vi var på jobben. Hur snällt som helst! Och är det inte typiskt att just den dagen vid den tiden var tydligen hissen trasig. En extra stor ros för att de därmed slet och bar upp det för alla trappor. Det är ett tungt skåp! Nu är det på plats, och efter att ha kompletterat och monterat dit 8 spotlights så ser det ut så här:

Kul med julledigt?

Ja här har man gått runt sedan man började det nya jobbet och myst och sett fram emot hur skönt det ska bli att verkligen vara ledig under jul och nyår. Inom ICA och all annan handel så vet ni väl alla att jul verkligen inte betyder lugn och ro. Men nu äntligen kan jag lämna allt det bakom mig. Äntligen så jobbar jag med ett vanligt kontorsjobb med normala arbetstider och jag har ledigt när man ska vara ledig.

Men hur är det nu? Jo, jag tänkte lite mer på det under veckan, och insåg att den enda förloraren på detta är ju jag. Varför? Jo, för jag jobbar ju för sunkiga Academic Work och har inte fast månadslön. Jag har bara timlön, och det betyder ju att jag förlorar jättemycket pengar på att vara julledig. Vilken skit. Johanna jobbar mycket under mellandagarna. Hur kul kommer det att vara att gå hemma ensam och dra fötterna efter sig, när Johanna jobbar - och dessutom veta att man samtidigt förlorar någon hundring för var timme som går? Plötsligt känns inte den långa härliga julledigheten lika suktande. Jag som suttit och gottat mig när jag sett hur förmånligt alla röddagarna är placerade för att ge maximalt antal klämdagar o.dyl. i år. Jag får nog tänka om.

*Suck* Vi vet ju alla vad det innebär. Det blir väl ännu ett år av julstress på ICA. Inte vad jag tänkt mig. Fast om jag fortsätter att suga på det och vänja mig vid tanken, så kanske det börjar kännas ok. För av erfarenhet så vet jag att det är nått visst med julhandeln på ICA. Det finns något mysigt och juligt med det med - men just nu känns det myset riktigt riktigt långt borta. Jag hade ju liksom räknat bort det. Jag ska ta mig en funderare. Men troligtvis så kommer jag nog att se det som rätt ok att jobba några mellandagar eftersom jag ändå annars måste vara hemma utan Johanna.

Vad är detta?

Ja, vad är detta egentligen? Har David skrivit ett nytt blogginlägg?? Testar att refresha sidan. Samma sak dyker upp. Pepprar på refresh-knappen 3-4 gånger, men utan förändring. Blogg-inlägget vill inte försvinna. David har tydligen verkligen skrivit ett nytt inlägg i sin blogg - det är inte sant.

Sedan den 27 augusti, har 51 olika personer sammanlagt besökt min blogg 279 gånger - varje gång för att konstatera att inget nytt har hänt. Varje person har i genomsnitt därmed förslösat 8 sekunder dyrbar levnadstid - det blir sammanlagt drygt 37 minuter. Förlåt för att jag slösat bort en halvtimme av mänskligt liv och evolution. Det är såna sidor som min blogg som får utvecklingen att stå stilla.

Det finns en stor sammankoppling mellan min blogg och vår diskmaskin. Hux flux, utan anledning slutar den att fungera. Därefter så ökar berget med smutsig disk och man orkar liksom inte att ta tag i att få den diskad. Samma med min blogg. För varje dag som går finns det nya saker man borde skriva ner, men istället växer bloggberget och man orkar inte sätta sig och skriva ner allt. Sedan är man fast i den onda cirkeln.

Tursamt nog var min onda cirkel snarare formad som ett Q. Man kan lixom snurra runt runt runt, för att sedan genom slumpen hamna ut på den där kroken som hänger ut och sedan kommer man loss. Därför kommer här ett nytt friskt blogginlägg. Frågan är bara vad man ska välja att skriva om.

Jo. Jag ska skriva om när jag i helgen var i Laestadianska kyrkan. Det var en halvt annorlunda upplevelse. Min arbetskollegia är kristen (Woho!), och tillhör laestadianerna. Jag blev bjuden att följa med till hans kyrka, så jag läste på lite på wikipedia om rörelsen, hörde lite med vännerna vad jag hade att förvänta mig, och gick sedan dit. I söndags var det. Jag hade inte riktigt byggt upp så mycket förväntningar, utan tänkte väl mest ta och bemöta det hela som det kom. Jag visste nu innan att: de skulle vara froma människor, som hälsar genom att säga "Guds frid", att de är väldigt gammaldags och konservativa, samt att vissa tydligen inte har smycken eller gardiner. När jag kom till kyrkan (i Knivsta mellan Stockholm och Uppsala) så slogs jag först av att det var en stor församling. Säkert 300 personer närvarande i alla åldrar. Därefter påmindes jag av deras hälsning när en värd i dörren hälsade mig "Guds frid". Hej, sa jag helt spontant. Hade jag vart beredd hade jag ju förstås helt schysst bara kunnat säga "Guds frid" tillbaka och smygit mig in utan att någon märkt att jag varit utböling. Men nu gjorde jag inte det. Turligt nog fann jag min arbetskollegia och hans fru direkt i gudstjänstlokalen. Snart satt jag ner på en stol och betraktade omgivningen. Snart insåg jag att jag nog inte alls hade kunnat smyga mig in obemärkt. Jag var ju den enda som hade slips på mig! De flesta män var fint klädda med skjorta och kavaj, men inte en enda hade slips. Alla hade noga knäppt alla knappar ända till halsen, men ingen slips. Det är nog för att de inte använder smycken tänkte jag, och såg mig runt och konstaterade att mycket riktigt var folket väldigt spartanskt smyckade. Det enda jag faktiskt kunde se, var att kvinnorna hade vigselringar. Det hade däremot inte männen. Kvinnorna, hade dessutom skjal på sig. Det överraskade mig inte direkt - jag visste ju att de skulla vara väldigt froma och lite gammaldax. Kvinnorna såg faktiskt helt klart gammaldags ut över huvud taget. De flesta hade någon form av neutral lång klänning eller kjol på sig. Jag hade glömt bort att jag läst att de inte har färgglada kläder på sig.
Snart började gudstjänsten. Alla satt ner när man sjöng två stycken äldre psalmer. Givetvis utan instrument - vad trodde du? Ärligt talat blev jag inte förvånad här heller. Jag var beredd på nått sånt här. Sedan lästes ett stycke ur en av Laestadius predikningar. Inget direkt konstigt med det, men allt kändes väldigt monotomt och ganska livlöst. På scenen hade det ett långbord, där 4 herrar satt. Predikanten och tolken satt i mitten. (De tolkade till finska) De andra två samt 6 herrar som satt bakom bordet, på scen, misstänker jag var församlingsäldstena. Predikan var lång. Och väldigt monotom. Ordet var det egentligen inget fel på alls, men det var svårt att hålla sig allert. Predikanten var väldigt sorgsen i sin röst och det hela kändes väldigt väldigt livlöst och monotomt. Eftersom predikan säkert var uppåt 1,5 timme så hann man gå igenom ganska mycket från ett stycke ur Jesu bergspredikan. Men sen hände något! Mina ögon var ganska dimmiga och mina tankar hade vandrat iväg, när jag plötsligt ryckte till av att något plötsligt hände.

Folk började storgråta och springa fram till alla på scen och krama om dem och i stor sorg börja jämra sig. Pastorn och de andra äldste var lika upprivna dem. Det var säkert 50 personer därframme som i ett stort kramkalas jämrade sig och bölade och tröstade varandra. Alla rymdes ju inte på scen utan såg ut att köa. Men snart sprang man omkring i hela kyrkolokalen och grät och tröstade varandra. Det var en enda stor röra av tjutande män och kvinnor. 20-25% satt kanske kvar i bänkarna, men resten betedde sig väldigt märkligt åt. Predikan avslutades alltså med att man inte längre kunde hålla tårarna tillbaka utan man var tvungen att avbryta i stor sorg och uppgivenhet. Jag visste egentligen inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle reagera på situationen. Jag tycker att det hela var galenskap, men ville absolut inte förlöjliga det hela på något sätt. Jag satt och försökte fundera på vad som var bra och vad som var dåligt. Det är är bra, är att de faktiskt sörjer och ångrar sina synder. Bibeln uppmanar att vi ska sörja den här världen och synden. Det som jag tycker var mer negativt var..... jaa... vad ska man säga. Är det verkligen på detta sätt man ska sörja? Nä-e. Detta var verkligen galenskap enligt mig. En sorts väckelse-karismatisk motsvarighet. Helt klart inget som jag rycktes med i. Jag kände inte samma sorg som alla andra. Inte då och där i alla fall. Jag satt och var lite orolig att någon skulle komma och snyfta mot min axel, men min slips skrämde kanske dem? Jag funderade på vad jag skulle göra om det skulle hända. Jag visste att jag inte på något vis kunde delta i spektaklet och "spela med". Samtidigt ville jag inte såra någon eller vara provocerande. Som tur var hamnade jag aldrig i den situationen.

Min vän frågade mig om jag ville stanna kvar och äta lunch efteråt. Njaaa, sa jag... som tyckte klockan började bli mycket. Kl var 13. Hur lång tid tror du det kommer ta innan mötet är slut? Frågade jag honom. Jag tror inte vi grejar det under två timmar. Svarade han. Efter när alla återhämtat sig och satt sig skulle det ju vara nattvard, och det tar tid. ***GULP!!*** 2 timmar till??!?!!?! Jag förklarade att jag tyckte det var lång tid och sa att det nog var bra läge att i så fall ge sig av nu när alla ända var uppe och sprang. Så jag åkte hem. Jag åker nog aldrig dit igen.