Ja, vad är detta egentligen? Har David skrivit ett nytt blogginlägg?? Testar att refresha sidan. Samma sak dyker upp. Pepprar på refresh-knappen 3-4 gånger, men utan förändring. Blogg-inlägget vill inte försvinna. David har tydligen verkligen skrivit ett nytt inlägg i sin blogg - det är inte sant.
Sedan den 27 augusti, har 51 olika personer sammanlagt besökt min blogg 279 gånger - varje gång för att konstatera att inget nytt har hänt. Varje person har i genomsnitt därmed förslösat 8 sekunder dyrbar levnadstid - det blir sammanlagt drygt 37 minuter. Förlåt för att jag slösat bort en halvtimme av mänskligt liv och evolution. Det är såna sidor som min blogg som får utvecklingen att stå stilla.
Det finns en stor sammankoppling mellan min blogg och vår diskmaskin. Hux flux, utan anledning slutar den att fungera. Därefter så ökar berget med smutsig disk och man orkar liksom inte att ta tag i att få den diskad. Samma med min blogg. För varje dag som går finns det nya saker man borde skriva ner, men istället växer bloggberget och man orkar inte sätta sig och skriva ner allt. Sedan är man fast i den onda cirkeln.
Tursamt nog var min onda cirkel snarare formad som ett Q. Man kan lixom snurra runt runt runt, för att sedan genom slumpen hamna ut på den där kroken som hänger ut och sedan kommer man loss. Därför kommer här ett nytt friskt blogginlägg. Frågan är bara vad man ska välja att skriva om.
Jo. Jag ska skriva om när jag i helgen var i Laestadianska kyrkan. Det var en halvt annorlunda upplevelse. Min arbetskollegia är kristen (Woho!), och tillhör laestadianerna. Jag blev bjuden att följa med till hans kyrka, så jag läste på lite på wikipedia om rörelsen, hörde lite med vännerna vad jag hade att förvänta mig, och gick sedan dit. I söndags var det. Jag hade inte riktigt byggt upp så mycket förväntningar, utan tänkte väl mest ta och bemöta det hela som det kom. Jag visste nu innan att: de skulle vara froma människor, som hälsar genom att säga "Guds frid", att de är väldigt gammaldags och konservativa, samt att vissa tydligen inte har smycken eller gardiner. När jag kom till kyrkan (i Knivsta mellan Stockholm och Uppsala) så slogs jag först av att det var en stor församling. Säkert 300 personer närvarande i alla åldrar. Därefter påmindes jag av deras hälsning när en värd i dörren hälsade mig "Guds frid". Hej, sa jag helt spontant. Hade jag vart beredd hade jag ju förstås helt schysst bara kunnat säga "Guds frid" tillbaka och smygit mig in utan att någon märkt att jag varit utböling. Men nu gjorde jag inte det. Turligt nog fann jag min arbetskollegia och hans fru direkt i gudstjänstlokalen. Snart satt jag ner på en stol och betraktade omgivningen. Snart insåg jag att jag nog inte alls hade kunnat smyga mig in obemärkt. Jag var ju den enda som hade slips på mig! De flesta män var fint klädda med skjorta och kavaj, men inte en enda hade slips. Alla hade noga knäppt alla knappar ända till halsen, men ingen slips. Det är nog för att de inte använder smycken tänkte jag, och såg mig runt och konstaterade att mycket riktigt var folket väldigt spartanskt smyckade. Det enda jag faktiskt kunde se, var att kvinnorna hade vigselringar. Det hade däremot inte männen. Kvinnorna, hade dessutom skjal på sig. Det överraskade mig inte direkt - jag visste ju att de skulla vara väldigt froma och lite gammaldax. Kvinnorna såg faktiskt helt klart gammaldags ut över huvud taget. De flesta hade någon form av neutral lång klänning eller kjol på sig. Jag hade glömt bort att jag läst att de inte har färgglada kläder på sig.
Snart började gudstjänsten. Alla satt ner när man sjöng två stycken äldre psalmer. Givetvis utan instrument - vad trodde du? Ärligt talat blev jag inte förvånad här heller. Jag var beredd på nått sånt här. Sedan lästes ett stycke ur en av Laestadius predikningar. Inget direkt konstigt med det, men allt kändes väldigt monotomt och ganska livlöst. På scenen hade det ett långbord, där 4 herrar satt. Predikanten och tolken satt i mitten. (De tolkade till finska) De andra två samt 6 herrar som satt bakom bordet, på scen, misstänker jag var församlingsäldstena. Predikan var lång. Och väldigt monotom. Ordet var det egentligen inget fel på alls, men det var svårt att hålla sig allert. Predikanten var väldigt sorgsen i sin röst och det hela kändes väldigt väldigt livlöst och monotomt. Eftersom predikan säkert var uppåt 1,5 timme så hann man gå igenom ganska mycket från ett stycke ur Jesu bergspredikan. Men sen hände något! Mina ögon var ganska dimmiga och mina tankar hade vandrat iväg, när jag plötsligt ryckte till av att något plötsligt hände.
Folk började storgråta och springa fram till alla på scen och krama om dem och i stor sorg börja jämra sig. Pastorn och de andra äldste var lika upprivna dem. Det var säkert 50 personer därframme som i ett stort kramkalas jämrade sig och bölade och tröstade varandra. Alla rymdes ju inte på scen utan såg ut att köa. Men snart sprang man omkring i hela kyrkolokalen och grät och tröstade varandra. Det var en enda stor röra av tjutande män och kvinnor. 20-25% satt kanske kvar i bänkarna, men resten betedde sig väldigt märkligt åt. Predikan avslutades alltså med att man inte längre kunde hålla tårarna tillbaka utan man var tvungen att avbryta i stor sorg och uppgivenhet. Jag visste egentligen inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle reagera på situationen. Jag tycker att det hela var galenskap, men ville absolut inte förlöjliga det hela på något sätt. Jag satt och försökte fundera på vad som var bra och vad som var dåligt. Det är är bra, är att de faktiskt sörjer och ångrar sina synder. Bibeln uppmanar att vi ska sörja den här världen och synden. Det som jag tycker var mer negativt var..... jaa... vad ska man säga. Är det verkligen på detta sätt man ska sörja? Nä-e. Detta var verkligen galenskap enligt mig. En sorts väckelse-karismatisk motsvarighet. Helt klart inget som jag rycktes med i. Jag kände inte samma sorg som alla andra. Inte då och där i alla fall. Jag satt och var lite orolig att någon skulle komma och snyfta mot min axel, men min slips skrämde kanske dem? Jag funderade på vad jag skulle göra om det skulle hända. Jag visste att jag inte på något vis kunde delta i spektaklet och "spela med". Samtidigt ville jag inte såra någon eller vara provocerande. Som tur var hamnade jag aldrig i den situationen.
Min vän frågade mig om jag ville stanna kvar och äta lunch efteråt. Njaaa, sa jag... som tyckte klockan började bli mycket. Kl var 13. Hur lång tid tror du det kommer ta innan mötet är slut? Frågade jag honom. Jag tror inte vi grejar det under två timmar. Svarade han. Efter när alla återhämtat sig och satt sig skulle det ju vara nattvard, och det tar tid. ***GULP!!*** 2 timmar till??!?!!?! Jag förklarade att jag tyckte det var lång tid och sa att det nog var bra läge att i så fall ge sig av nu när alla ända var uppe och sprang. Så jag åkte hem. Jag åker nog aldrig dit igen.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar